Stenkula

C V Åkerman har skrivit följande om honom "Efter studier vid Malmö högre allmänna läroverk genomgick han Wulffs lantbruksskola i Trelleborg. Efter slutade studier fick han plats som lantbruksinspektor hos baron Rappe på Ryssbylund i Kalmar län, där han stannade i sex år. Under tiden höll man på med att bygga Skåne-Smålands järnväg. Tack vare goda relationer från andra håll antogs han som stationsinspektor i Örkelljunga 1894 (samma år som järnvägen öppnades för trafik), och detta efter endast ett halvt års elevplats vid Södervärns station i Malmö. Befattningen krävde helt och fullt sin man och han gick även med iver upp i sitt arbete. Då han den 1 juni 1927 avgick med pension efter 33 års oförvitlig och nitisk tjänst blev han föremål för hyllningar och hedersbevisningar, såväl av järnvägens trafikanter som av de ledande inom företaget. Livligt intresserad av jakt och friluftsliv i skog och mark som han var tog han initiativet till bildandet av Björnekulla jaktklubb som han ledde under många år. Under fem år arrenderade han vid sidan av sin tjänst prästgårdsjorden av sin svåger, kyrkoherden J Burén". Enligt Åkerman brukade han själv egendomen, varvid han drev upp jorden i en hög drivande kultur och födde upp en fin djurbesättning av Ayrshirestam och var i allt en föregångsman för ortens befolkning. Det är dock troligt att detta utlåtande, som troligen emanerar från Gustaf själv, måste tagas med en nypa salt. Gustaf var nämligen känd som en överdrifternas mästare.

Det berättas om stationsinspektören Gustaf Stenkula i Örkelljunga, att han var en mycket myndig person, som då det ville sig illa, kunde göra sig nog så barsk. Hans snälla hustru Hilma, var samtidigt föreståndare för det lilla postkontoret, förlagt till stationshuset. Det fanns där två luckor bredvid varandra – en för biljettförsäljningen och en för posthanteringen. En odalman infann sig en dag i den vällovliga avsikten att köpa ett frimärke. Han kände väl till Stenkula och var ytterst nervös. Han gick en lång stund fram och tillbaka på golvet, men tog till sist mod till sig och knackade på den ena luckan. Stenkula öppnade och frågade vad som önskades. "Jag vill köpa ett frimärke" sa mannen. "Det är nästa lucka" röt Stenkula. Mannen tog efter en stund mod till sig igen och knackade på den anvisade luckan. Till hans stora förskräckelse uppenbarade sig Stenkula ånyo, och på den förnyade anhållan om att få köpa ett frimärke fräste denne: "Posten öppnar inte förrän klockan två – kan Ni inte läsa karl ?"

Min farfar Nils har berättat två saker för mig som sin far. Dels att Gustaf en gång var så missnöjd med middagsmaten hans hustru Hilma tillagat, eller om det kunde varit något fel på dukningen, att han en tog ett rejält tag i bordduken och med ett ryck rensade bordsytan från allt vad där stod. Det kraset måste ha hörts ända ut på perrongen utanför.

Den andra alldeles sanna anekdoten, är denna: En dag satt Gustafs yngste son Nils i väntsalen och väntade på en kompis. Under tiden fingrade han på sin pappas tjänstevapen, en laddad revolver med nio patroner. Turligt nog var den säkrad. Den hade legat mycket högt upp på en hylla på biljettexpeditionen. Men lite kreativitet och en hög stol, hade Nils stående på tå, lyckats få ner den. "Jag ska bara känna lite på den" tänkte Nils. En resenär som satt i väntsalen och undrade lite nyfiket vad den lille pojken höll på med. "Vad har du i handen lille påg ?" frågade han. "En pistol" svarade Nils intet ont anande. "Vems påg är du då ?" "Stinsens". Med ett resolut ryck reste sig resenären från sin träbänk, tog tag i pojken och tågade med bestämda steg ut till stinsen som stod ute på gårdsplanen. Resenären förklarade för stinsen vad han sett pojken göra. Gustaf frågade hur det hade gått till och under tiden lyckades den kreative Nils ta sig ur resenärens hårda grepp och springa iväg. Nils tog sin tillflykt till den mycket långa stege som stod uppställd vid vid en av lyktstolparna som skulle tändas varje kväll. Så småningom var hela familjen Stenkula där med Gustaf i spetsen, och Gustaf röt: "Kom ner ska du få stryk". Hans mamma Hilma som var lite mer mild och psykologisk, vädjade: "Kom ner så ska du få plättar med sylt". Men Nils vägrade komma ner. Till slut fick en av de mer rejäla stationskarlarna ta tag i stegen. Han började vaja den. Först lite grann, och sen alltmer. Nils såg inget val, bara stationskarlen kunde sluta vaja stegen, lovade han att komma ner. Kanske blev hans längtan efter mammas plättar allt för stor.