Hedvig Stenkula
Hedvig Maria Beata Stenkula f 1896 d 1986
Det första jag fick höra om min fars syster, min faster Hedvig, var att hon var så sträng. Jag upplevde detta nästan som ett hot av min far. Under min barndom var paketen med brunt omslagspapper från mina fastrar Anna och Hedvig efterlängtade paket både vid jul och vid födelsedag. Numera minns jag inte deras innehåll, utom ett. Det var när vi 1957 flyttade ifrån Novillo, som vi hade hyrt. Jag var då 16 år. En granne hittade ett tungt paket från Hedvig när vedboden tömdes. Det innehöll en riktig snickarhammare. Ingen visste när detta paket hamnat där tillsammans med övrig bråte av papper och kartongrester från någon jul.
Vi tyckte att det var försent att fråga vår faster om detta. Men innehållet var typiskt till mig, från mina fastrar, rejäla grejer. Min syster Gunilla fick alltid tunga paket från Hedvig, de innehöll alltid böcker, bland annat Kulla Gulla, utportionerade under ett flertal år. Till den sista boken, då stod det i brevet, att den inte skulle sättas under barnets ögon på några år. Jag läser fortfarande inte böcker men med livets erfarenhet kan jag ana vad storyn var.
Hedvig och hennes väninna Elsa Hegart började hyra en mangårdsbyggnad i Herråkra strax utanför Lenhovda, under andra världskriget. Gården hette Källehult. Malmö (där de hade en lägenhet) kunde ju bli ockuperat av tyskarna. Denna småländska gård var deras ögonsten fram till 1980-talet. De åkte alltid med samma taxichaufför dit och hem till Malmö. Jag upplevde denna chaufför mer som en privatchaufför än en vanlig taxiförare.
Min syster Gunilla var den första av oss som fick besöka Hedvig i Herråkra, när Gunilla var i lågstadieåldern. Då fanns där fortfarande en arrendator som bodde på övervåningen. Gunilla lärde sig att handmjölka och det finns även ett fotografi på hennes intensiva bokläsande i ängsgräset. Den första bilden på Hedvig i modern tid har vi när hon hämtade vatten i en kallkälla knappt hundra meter nedanför boningshuset. Där kunde man hitta historiska mynt, det var en före detta offerkälla.
Miljön var den bästa tänkbara. När man lämnat landsvägen som på båda sidorna var klädd med skog, tog man av på en slingrande väg ned till gården Källehult. Två stycken grindar måste stängas och öppnas innan man nådde sitt mål. När man stängt den sista grinden bakom sig, såg man en vy, en mangårdsbyggnad i två våningar. Huset var klätt i liggande panel, målat i gulbrunt med glasveranda, omgivet av små ängar, till vänster avgränsat av tät granskog och till höger en stenig sluttande äng där höet bärgades på högsommaren. Framför huset var det en blomsterrabatt där taxin svängde runt.
På baksidan skuggades gårdsplanen av en stor lönn. Den sidan av huset hade också en köksingång med en sprucken betongtrappa. Handledaren på betongtrappan, var en avbarkad slana. Benen till handledaren var fästa i trappan med beslag, grovt formade av bysmeden. Dessa ben var fast förankrade i betongen. Vid foten av trappan till övervåningen fanns källaren, där man med kraft fick fälla upp lämmen som från marken sluttande lätt mot den stenlagda grunden. Några steg ner i stentrappan öppnade man källardörren och råkall luft nådde den sommarvarma kroppen. I andra änden av gårdsplanen var den L-formade byggnaden med dass, vedbod, ladugård och loge placerad. Tänk att få bo i denna absolut tysta miljö. Förutom när åskan bröt ut och Hedvigs väninna Elsa skrek hysteriskt, när blixtar och knallar tätt följde varandra.
I denna miljö fick jag vara under min realskoleperiod, en månad under två år, för att bättra på min tyska som vid terminens slut var BC, icke godkänd. Jag fick åka snälltåg från Södertälje Södra till Alvesta och skulle äta på restaurangvagnen. Mina gourmandiska kunskaper var inte så stora så jag gick bet på orden a la carte, som tydligen är franska, och jag som föredrog teckning i skolan istället. Så mannen med den vita jackan fick förgäves slå på sin gong gong. Jag bytte tåg i Växjö och åkte smalspårigt till Sävsjöström. I Sävjöström, dit min politerade cykel redan anlänt.
Redan första kvällen upptäckte jag hur snäll Hedvig var, i motsats till vad min far givit sken av. Hon hade tagit reda på vilken maträtt jag älskade. Potatismos och korv som jag med dessa damer fick avnjuta på glasverandan. Där jag senare under vistelsen spelade canasta med väninnan Elsa. Det var inte många gånger jag förlorade. Jag fick mitt rum på övervåningen. När man kommit in genom glasverandan på bottenvåningen var det till vänster en dörr där faster Anna hade sin sommarbostad, ett rum och kök. Rakt fram var en trappa med vitmålat räcke upp till Hedvigs övervåning, den trappan ledde också till mitt rum. Till höger på bottenvåningen i Hedvig och Elsas bostad låg sängkammaren. Köket hade kvar sin originalinredning med förhöjd disk- och arbetsbänk. Elsa var ju hushållslärare. När man skulle ut genom köksingången passerade man en liten hall dit elljuset ej nått fram, så man famlade alltid efter dörrhandtaget innan dörren gick upp och det intensiva ljuset nådde ögonen.
Från köket kom man till salen där möblerna var vita och väggarna blå. Rummet användes vid fest och vid åskväder.
Hedvig var en god pedagog. Jag hade en lektion på morgonen, läxa, eftermiddagslektion och läxa. Hon var tydligen språkbegåvad, och hade läst italienska genom kurser i radion, och när hon hade varit ensam i Källehult hade hon hört mer italienska än svenska.
Mellan studierna fick jag cykla och handla i världens minsta lanthandel, kombinerad med post. Jag minns också någon utflykt med taxin till något glasbruk, Granhults kyrka och några kyrkor till. I en av kyrkorna upphävde Elsa sin röst och sjöng en sommarpsalm. Hon är för alltid förknippad med den psalmen. En söndag ville Hedvig följa med Elsa till Herråkra kyrka, och jag fick vara hundvakt. Hunden saknade Hedvig och grät hela tiden.
När jag ånyo började skolan fick jag per post meningar på tyska där satsdelar skulle tas ut och orden översättas. Under en period kom det inga brev som hon skickat. Oförklarligt nog var jag inte direkt besviken. Sedan uppdagades det att en posttjänsteman i Malmö vittjat breven och sedan spolat ner dem på toaletten. Han trodde nog de välmatade breven innehöll pengar. Mitt betyg i tyska höjdes i alla fall till AB.