Stenkula

Per Anders var en mycket bildad man, i vissa fall en lärd man. Under studietiden ägnade han sig mycket åt botaniska studier. Han författade också en mycket innehållsrik stiftsmatrikel. Han prisades för sin initiativrikedom och vidare för sin duglighet i expeditionsarbetet, liksom för sina genomarbetade predikningar. Bekant är hans framträdande vid Göta Kanals invigning. När den kungliga slupen anlände till Mems slussar stod prosten Per Anders Stenkula där i spetsen för 40 representanter för bönderna i Hammarkinds härad. Han höll ett tal på franska som skall ha upptagits nådigt av Carl Johan. På en målning på Norrköpings konstmuseum av Johan Christer Berger är detta högtidliga ögonblick förevigat och till höger på bilden skymtar den myndige prosten. Per Anders var full av nitälskan för att församlingen skulle gå framåt både i andligt och materiellt hänseende. Han var medlem av Evangeliska sällskapet i Stockholm och verkade ivrigt för att sprida biblar i församlingen. I prästgården fanns en bibeldepå, där biblar och testamenten tillhandahölls för ett billigt pris. Byordningsmännen i socknen skulle uppgöra förteckningar på vilka sockenbor, som ägde biblar och vilka som inte ägde några. Han var mycket mån om kyrkans värdiga prydande. Själv skänkte han åtskilligt till exempel dopskålen inuti dopfunten, en hängande altarfana och en av hans dotter förfärdigad gördel. Per Anders omnämndes som en framstående talare. Särskilt berömt är hans tal vid Bibelsällskapets högtidsdag 1831. De två ordinarie sockenstämmorna, Valborgsmässostämman i maj och Andersstämman i oktober eller november slutade alltid med att ett tal till församlingen och förmaningar om gudsfruktan, fridsamhet, god grannsämja, nykterhet etc. På hans uppmaning beslöt man fira 1000-årsminnet av Ansgars ankomst till Sverige på det sätt att jubeldagen den 28 november 1830 helt skulle vara helgad Herranom, varför ingen dans eller lättsinniga tillställningar fick hållas och heller inte några vigslar, dop, kyrkogångsförrättningar eller begravningar den dagen skulle få äga rum. Per Anders ivrade också för att församlingsborna skulle leva fridsamt med varandra. Därom säger nittonde paragrafen i protokollet den 30 maj 1821: "Ifrån sin första ämbetsstund upplivad av nit och håg att inom den honom anförtrodda församlingen väcka en fridsam och broderlig anda, och uppmanad utom av sin egen känsla även av flera vältänkande och kristligt sinnade församlingsmedlemmar genom en lycklig tankesättens överenskommelse, föredrog pastor den viktiga frågan om inte till förekommande av det kiv, den nit, den trälsjuka, den avundsjuka varmed mången för en obetydlighets skull lagsöka varandra, förbittra varandras ro och frid, förjaga grannsämjan, åt advokater förspilla mer än de vinna och hava till sin enda vinst harm och ökat hat – om icke till förekommande härav det skulle lända till församlingens ära och trevnad till Jesu kärleksfulla andas tillväxt inom oss, till en ökad grannsämja, till varje bonings lugn och välsignelse samt ett från trätor och processer avvänjande exempel för det uppväxande släktet att ett slags förlikningskommitté här borde inrättas, bestående av pastor och två kyrkorådsledamöter, dit var och en, som ville inför domstol sak instämma, borde först sitt delämne anmäla och sig med vederparten infinna, på det försökas måtte huru tvisten i fröjdade sig högt över detta förslag och beslöt att hädanefter ingen må (med undantag av fastebrev, kartors framställande, kontrakt mm av samma natur) till domstol med någon tvist ingå utan att förut i rättan tid före stämningsdagen hava anmält och inför förlikningskommittén sig med parten inställt och det vid 3 rdr banco vite. De steg som i detta ändamål tagas hoppas pastor och församlingen skola bidraga till Jesu rikes tillväxt, brödrasinnets seger och en för Ringarums församling utmärkt ära". Frågan om nykterhet och spritmissbruk var en besläktad fråga. Redan år 1817 hade stämman på kyrkoherdens uppmaning med stöd av kungörelsen om överflöd i levnadssättet beslutat att inte i socknen använda viner, arrak och rom samt att på gästabud inte ha mer än fyra rätters mat. Per Anders hade ett stort allmänintresse och i prästgården fanns inte bara biblar utan även medikamenter och vid sjukdomsfall tillhandahölls allmänheten, som dessutom bestods med råd i "allmännare fall". Prosten var ordförande i den första sundhets- eller hälsovårdsnämnden i Ringarum. Han ivrade för svenska kläder, men fick inte därvid sockenstämman med sig. Bekant är hur han genomdrev att varje par, som ingick äktenskap skulle "samma år plantera och sedan vårda minst fyra fruktträd, och bliver detta dessutom en påminnelse under det de uppdragna och ansa sina unga träd, att ännu ömmare uppdraga och vårda de barn, varmed Herren torde dem välsigna". Varje år hörde han efter på stämmorna hur det gick med planteringarna. Själv var han en stor trädgårdsälskare och odlade en stor humlegård vid prästgården. I en skrift 1834 framhöll han att byalagen borde åtaga sig att direkt svara för "småkolonisterna", som vanligen levde på eller under gränsen för existensminimum, så att de vid iråkad arbetslöshet eller skröplighet inte skulle falla den allmänna fattigvården till last. Redan på 1820-talet blev förhållandet spänt mellan Per Anders Stenkula och åtskilliga av socknens ledande män. Han har i ett brev till domkapitlet uttalat sin mening att detta hade sin orsak i hans alltför stora nit för folkundervisningen. Genom hans försorg hade en så kallad ambulatorisk pedagogik, det vill säga en flyttande folkskola, anordnats med en lärare. 1828 efter flera års skolarbete, som tycks ha varit noggrant och nitiskt, måste läraren till följd av församlingens stora ovilja sluta, och oviljan tycks ha vänt sig mot prosten. Andra orsaker tycks ha bidragit härtill. Han hade sålunda under denna tid mycket besvärligt med sin ekonomi. Ända sedan studietiden hade han lånat pengar av vänner och bekanta och ådragit sig en betydande skuld. Han begärdes därför i konkurs 1823. I ett yttrande till häradsrätten uppgav han att hans stora skuldsättning började med en borgensförbindelse för en ungdomsvän. Den måste lösas in, vilket skedde under Linköpingstiden, då hans årslön endast uppgick till 65 rdr banco. Så ökades skulderna vid bosättningen i Ringarum. Hans hustru begärde boskillnad men den beviljades inte. Vid häradsrätten rullades nu upp den väldiga skuldbörda, som Per Anders dragits med i flera år, och som bara ökats genom hans oförstånd. Först 1829 kunde han meddela domkapitlet att hans stora skulder "blivit tillfullo likviderade" och att han ser "således en väg öppen till alla de Medborgerliga publika förtroenden från vilka till en del jag förut genom Concourstillstånd varit stängd". Han fick också, som tidigare nämnts, hålla högtidstalet på Bibelsällskapets högtidsdag 1831. Vid samma tid utnämndes han till inspektor vid Söderköpings lägre lärdomsskola. Det var under dessa år han utarbetade sin förträffliga stiftsmatrikel. Per Anders var rik på initiativ och företagsamhet och tycks det, full av nitälskan för att församlingen skulle gå framåt både andligt och materiellt. Traditionen räknar honom inte till de präster, som utan avsteg vandrade på salighetens väg, och det var nog välbetänkt att lyda hans förmaning till församlingen "Lev som jag lär och inte som jag lever". Den 11 februari 1834 träffade makarna en ömsesidig överenskommelse om den fortsatta samlevnaden. Enligt densamma skulle makarna hädanefter som hittills med omsorg förestå och bedriva den yttre hushållningen och jordbruket under oqvald besittning av den rätt lagen gav honom som Husets målsman. Makan skulle däremot förestå den inre hushållning för vars nödiga behov det ålåg maken att swara. Det förutsattes att hon, då hon därvid skulle biträdas av döttrarna eller om hon så funnit nödigt genom anställande av pålitlig och skicklig hushållerska. I en till Konungen ingiven underdånig, senare bifallen framställning anhöll hustrun om extra nödår 1838: "Efter en lång tid af år hafva kämpat med bekymmer, ökades 27:de förlidne Februari genom min Mans Prosten och kyrkoherde P A Stenkulas död de bekymmer hvilka redan förut voro stora, för att bereda utkomst åt mig med 2:ne oförsörjda döttrar. I min mans lynne ingick det ej att göra beräkningar som låta sig realiseras så som hans eldiga glada leende föreställning anade. I sin ekonomi var han högst olycklig och ehuru hvarken han eller jag saknade ärfd förmögenhet, måste han dock i sin lifstid afstå sina tillgongar åt borgenärer tvenne gonger. Av de tjugotvå år, som vi tillbragt i Ringarum hafva femton varit tunga år. Och nu efter hans död har jag nödgats söka urafva. Att under dessa behofvens dagar husliga sorger mig än mera tryckt, är i orten känt lika väl som att jag hvarken till det ena eller andra varit vållande. Den enda tröst jag njutit har varit i det allmänna deltagande jag rönt. Den rättvisa må dock göras min aflidne man, att han å Boställets förbättring ledlagt betydlig kostnad så väl i Byggnader som odlingar, hvaraf efterträdaren har att påräkna fördelar hvaraf han sjelf eller hans hus aldrig hann komma i åtnjutande".